Trivelige Tröndelag
Under fredagen och lördagen var jag i Trondheim för att representera Jämtlands läns centerdistrikt vid Sör-Tröndelags senterpartis fylkesårsmöte. Som vanligt när man reser till partivännerna i väster var det mycket inspirerande att lyssna till tröndernas debatter. I det allra mesta har vi ungefär samma uppfattningar på båda sidor om riksgränsen. Fylkesårsmötet präglades den här gången av att för lokal- och regionalval senare i år. Mycket tyder på ett framgångsval för det gröna partiet, som redan leder många av Norges kommuner och fylken.
I samband med partifesten på fredagskvällen fick jag möjlighet att framföra en hälsning från oss i “Östtröndelag”. Jag underströk särskilt vikten av att stärka öst- västförbindelserna i “Nordens Gröna Bälte”. Det handlar om att förbättra kommunikationerna och det handlar om att undanröja gränshinder som begränsar samarbetsmöjligheterna. Jag lyfte fram två konkreta önskemål som vi är viktiga att förverkliga så snart som möjligt. Det bör exempelvis vara närmast en självklarhet att Norge använder en liten del av sina enorma resurser för att elektrifiera Meråkerbanen så att visionen om snabbtåg på Atlantbanan (Stockholm - Östersund - Trondheim) blir verklighet. En mindre, men ändå viktig fråga, är att se till att det blir direkta bussförbindelser mellan Röros i Sörtröndelag och Funäsdalen i Härjedalen. Varför ska bussarna stanna några kilometer från gränsen på var sin sida? Senterpartisterna i Sörtröndelag är, vad jag förstår, helt överens med oss centerpartister i Jämtland och Härjedalen att detta är viktiga projekt att fullfölja så snart som möjligt.
För närvarande bör det finnas goda förutsättningar att stärka kommunikationerna över gränsen, eftersom de ansvariga ministrarna båda är centerpartistiska (Åsa Torstensson i Sverige och Liv Signe Navarsete i Norge). Även när det gäller ansvaret för regionalpolitiken (Maud Olofsson i Sverige och Åslaug Haga i Norge), energin (Maud Olofsson i Sverige och Odd Roger Enoksen i Norge) och jordbruket (Eskil Erlandsson i Sverige och Terje Riis Johansen i Norge) är det centerpartister som är ansvariga ministrar. Därför kan kontakterna mellan regeringskanslierna i Stockholm och Oslo bli intensiva och leda till konkreta resultat - även om partierna sitter i olika samarbetskonstellationer.
Sverige och Norge har mycket att lära av varandra och ett mer intensivt centersamarbete över Kölen kan bli av stort värde för båda länderna.
På hemvägen från Trondheim stannade jag också till i Skatval i Nord-Tröndelag hos gamle CUF-ordföranden Iwar Arnstad (som hette Andersson på CUF-tiden). Han är en mycket klok person som bättre än någon annan känner såväl svenska Centerpartiet som norska Senterpartiet, eftersom han har stor erfarenhet från båda partierna. På gården i Skatval träffade jag också Iwars svägerska Marit Arnstad, tidigare olje- och energiminister och nu bland annat styrelseledamot i Statoil. Det är också mycket stimulerande att diskutera med denna kloka norska, som också hon gärna ser ett närmare öst- västsamarbete i Mittskandinavien. Jag skulle tro att Marit så småningom återkommer på en central position i norsk politik.
Det är alltid lika upplivande att besöka “Trivielige Tröndelag”.