Republikens röst i kungariket

På den första CUF-kursen jag deltog i, på Lövhult utanför Nässjö 1966 (tänk vad tiden går…), var Pär Granstedt föreläsare. Han var då vice ordförande i ungdomsförbundet och mycket inspirerande för oss som just hade engagerat oss politiskt. Pär talade om vikten av internationell solidaritet.

Därefter var Pär Granstedt riksdagsledamot för Centerpartiet under många år, under en stor del av tiden partiets utrikespolitiske talesman. Han var i början av 1990-talet eldsjälen bakom International network of centre parties (INC), där inte minst många partier från de nya demokratierna i öst- och centraleuropa kom med. Jag var själv med på många av dessa möten. Tyvärr har mycket av det arbete som lades ned på att skapa en grön centerinternational under de här åren slarvats bort och centerpartierna splittrats på olika internationaler, främst de liberala och kristdemokratiska.

Pär Granstedt är oerhört kunnig när det gäller internationell politik - och jag skulle gärna se honom som centerpartistisk utrikesminister. I dag är han generalsekreterare för AWEPA (European Parlamentarians for Africa), som samlar närmare 1 500 medlemmar från olika nationella parlament i Europa. AWEPA stöds av FN, EU och nationella biståndsorgan som SIDA. Pär gör i denna kapacitet en stor insats för att utveckla samarbetet mellan Europa och Africa. När han tillträdde posten vid halvårsskiftet underströk han särskilt vikten av att ge det afrikanska jordbruket möjligheter att utvecklas. Hjälp till självhjälp är oerhört viktigt för att Afrikas folk och nationer ska kunna skapa välstånd och utveckling.
När jag återvände från semestern och surfade runt bland olika bloggar fann jag en rubrik, som drog uppmärksamheten till sig, på den ständigt sluggande högerliberale centerpartiriksdagsmannen Fredrick Federleys blogg. Där stod “Pär Granstedt är helt vilse”. Vadan detta?, frågade jag mig och kollade upp vad Pär skrivit på SvD:s Brännpunkt den 24 juli.

Vad Pär Granstedt tar upp i sitt inlägg på Brännpunkt är likheterna mellan dagens Israel och Sydafrika under apartheidtiden. Likheter som många, som Federley, försöker förneka eller förtränga. Pär konstaterar att det var först när FW de Klerk räckte ut handen till den tidigare terroriststämplade Nelson Mandela och ANC som det gick att nå försoning och fred. Att stänga in de svarta sydafrikanerna i hemländer, bantustans, och med våld slå ned alla som som opponerade mot den vita övermakten var ingen framkomlig väg. Varför tror man då att raserande av palestinska hus och byggande av murar ska kunna skapa fred mellan israeler och palestinier? Har man ingenting lärt?
“Bojkotten av Hamas är ett tragiskt misstag”, skriver Pär Granstedt i sitt inlägg på Brännpunkt. När Hamas valde att ställa upp i demokratiska val och fick majoritetens förtroende - och dessutom proklamerade en ensidig vapenvila möttes organisationen ändå av sanktioner och isolering från omvärlden. En möjlighet att nå en hållbar fred mellan israeler och palestinier gick om intet. Granstedt citerar Italiens utrikesminister Massimo D´Alema som nyligen konstaterat “Att inte erkänna den regering som valts demokratiskt är inte precis en lektion i demokrati, att knuffa en sådan rörelse i armarna på al-Qaida ligger inte i världssamfundets intresse.”

Vad som just nu händer, påpekar Granstedt, är att Israel och USA försöker skapa en vasallstat på Västbanken under president Abbas och en “krisregering” helt utan demokratiskt mandat, samtidigt som man skärper belägringen av det Hamasstyrda Gaza. Han citerar vidare The Economist som varnat för en situation där det palestinska ledarskapet uppfattas som “martyrer” (Hamas) och förrädare (Fatah). I kampen om människornas hjärtan och sinnan vinner förstås martyrerna över förrädarna.

Pär Granstedts slutsats är att freden måste stiftas med palestiniernas valda företrädare. “Om USA och Europa verkligen vill trygga Israels långsiktiga överlevnad bör man stödja landet att gå från våld och diktat, in i en verklig försoningsprocess med palestinierna och de arabiska grannarna”, skriver Pär och avslutar med slutsatsen:
“Varaktig fred förutsätter att Israel räcker handen till ´terroristerna´, som FW de Klerk en gång gjorde till Nelson Mandela.”

Jag är också övertygad om att dialog är en mer framkomlig väg än våld och byggande av murar. Det ligger såväl i Israels som Palestinas intresse att finna en lösning på den krutdurk och framtidshot som Mellanösternkonflikten utgör. Från båda sidor, liksom från omvärlden, måste man bjuda till för att få till stånd en verklig fredsprocess. Pär Granstedt har mod och kunskap att peka på en väg att gå. Förhoppningsvis delar Tony Blair samma insikt om hur han ska nå framgång i sitt nya oerhört viktiga medlaruppdrag, vad än ensidiga högerliberaler i Sverige må tycka…

This entry was posted on Tuesday, July 31st, 2007 at 7:34 pm and is filed under Dagens politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.