Klimatberedningen borde ha kunnat enas
Sedan det stod klart att den parlamentariska klimatberedningen under Hans Jonssons ledning inte kan enas om ett gemensamt förslag har jag funderat över detta en hel del. I praktiken är inte motsättningarna i sak särskilt stora och det finns nog skäl för många fler än kd:s representant i beredningen Anders Wijkman att djupt beklaga att partipolitiska hänsyn tog överhanden över det gemensamma ansvaret för att minska utsläppen av växthusgaser.
Det är uppenbart att folkpartiets Carl B Hamilton har ett mycket tungt ansvar för att klimatberedningen inte lyckades komma överens. Denne folkpartistiske reaktorkramare kom i sista stund dragande med krav på att beredningen skulle uttala sig för mer kärnkraft, vilket naturligtvis skapade oreda. I sak är Hamilton ute och cyklar. Dels är inte kärnkraft alls klimatneutralt om man tar hänsyn till hela kärnbränslekedjan från uranbrytning till slutförvaring - vilket man självfallet ska göra. Dels innebär kärnkraften andra oacceptabla risker. Reaktorkramare av alla kulörer bör fundera om. Den här artikeln av några energirådgivare kanske kan hjälpa till att komma till insikt.
När Hamilton blandade bort korten med kärnkraft passade oppositionen - s, v och mp - på att profilera sig utan att tala om hur man ska åstadkomma en större minskning av växthusgasutsläppen än allianspartierna. Partitaktiken tog över ansvaret för att komma fram till ett gemensamt ställningstagande. I åtgärdsprogrammet finns annars åtgärder som alla partier i beredningen står bakom och som är väl värda att applådera. En kraftfull satsning på järnvägen är ett mycket viktigt exempel på detta.
Glädjande nog slog miljöminister Andreas Carlgren fast att han fortfarande hoppas på bred enighet bakom den kommande klimatpropositionen. Alla bör vara eniga om att det krävs kraftfulla åtgärder för att möta klimathotet. Vi sitter alla i samma båt i det här fallet.