Mer forskningspengar, men snedvriden fördelning
Det är utmärkt att regeringen satsar nya resurser på forskning. Ska Sverige klara sig väl i den internationella konkurrensen är en högstående forskning av stor betydelse. Samtidigt finns det skäl att understryka att den högre utbildningen och forskningen bör finnas i alla delar av landet.
Jag deltog i alliansarbetet om högre utbildning inför valet 2006. Då fanns det propåer från framför allt folkpartiet om att prioritera de gamla etablerade lärosätena framför de nya universiteten och högskolorna. Vi fick emellertid bort alla tendenser i den riktningen i den rapport vi lämnade.
Nu, när forskningspropositionen har presenterats, kan jag emellertid konstatera att fördelningen av de ökade forskningsresurserna är snedvriden till de stora och gamla universitetens förmån. Den gamle folkpartiledaren och nuvarande forskningsministern Lars Leijonborg har uppenbarligen tyvärr fått alltför stort genomslag för sitt centralistiska tänkande. Uppsala och Lunds universitet får kraftiga uppräkningar av sina forskningsanslag, medan många av de nyare lärosätena mest får marginella tillskott. Lunds universitet får exempelvis ett tillskott på 251,5 miljoner kronor utöver det man redan får för åren 2009-2012. Motsvarande summa för Mittuniversitetet är 11,3 miljoner. Det är en oacceptabel snedfördelning.
För de gamla och etablerade lärosätena blir forskningsproppen säkert ett lyft, men för de nyare är utfallet sämre. Jag anser att de nya universiteten och lärosätena borde ha prioreterats avsevärt högre eftersom de fortfarande är i ett utvecklingsskede. Som decentralist är lätt att instämma i vad Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm säger i sin kommentar:
Jag ser med oro på den enögdhet som präglar systemet som fördelar resurserna. (…) i stort sett är det här en del av en strukturomvandling som gynnar de gamla etablerade lärosätena i storstadsregionerna.