Lissabon ska antas till varje pris…
Vi anser att EU:s utveckling och innehållet i ett nytt omfattande och långtgående fördrag måste diskuteras och förankras i folkviljan. Därför anser vi att även Sverige bör ge medborgarna möjlighet att ta ställning till Lissabonfördraget innan Riksdagen slutligen avgör frågan.
Sven Bergström, Eva Selin Lindgren och Per Lodenius, alla c, i en gemensam motion till riksdagen.
Uppenbarligen vill alliansregeringen, tillsammans med socialdemokraterna, driva igenom godkännandet av Lissabonfördraget till nästan varje pris. EU-minister Cecilia Malmström påstår inför morgondagens riksdagsomröstning i Svenska Dagbladet att “beslutsprocessen genomförs kort sagt på ett mycket demokratiskt sätt”. Samtidigt målar hon upp EU och det nya fördraget i alla vackra färger hon lyckas finna. Kritikerna avfärdar Malmström däremot genom att påstå att de skulle “skrämmas med överdrifter”.
Jag blir sorgsen när jag läser Sveriges högsta ansvariga för EU-politiken. Sanningen är ju att det politiska etablissemanget har ansträngt sig för att undvika en bred diskussion om vad Lissabonfördraget faktiskt innehåller. Med demokrati brukar man annars mena att beslut ska vara väl diskuterade och förankrade i folkviljan. Så icke i detta fall. Och är det några som sitter fast i gammalt ja/nejtänkande när det gäller EU är det de mest okritiska EU-entusiasterna.
Lissabonfördraget borde för länge sedan ha förpassats till papperskorgen för länge sedan. Först röstade Frankrike och Nederländerna nej till det konstitutionella fördraget. Nästan hela detta fördrags innehåll - 96 procent enligt tankesmedjan Open Europe - har sedan omförmulerats i Lissabonfördraget. Irland, det enda land där medborgarna har fått ta ställning i en folkomröstning, sa i somras nej till att godkänna fördraget. Om EU hade följt sitt eget regelverk skulle då fördraget ha fallit. I stället sätts nu press på Irland att anordna en ny folkomröstning, där folket ska pressas att rösta “rätt”.
Den som läser Lissabonfördraget kan konstatera att överstatligheten kraftigt ökar genom att alltfler beslut fattas med majoritetsbeslut, att de större medlemsländernas makt ökar på de mindres bekostnad och att EU så småningom ska skaffa sig ett gemensamt försvar. Det står till och med att medlemsländerna ska förbinda sig “att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Att skriva in upprustning som krav i en författning torde vara unikt. Vidare ska EU få en president och en utrikesminister som ska ha EU-ambassader till sitt förfogande. Nog är det ett statsbygge som drivs fram utan att medborgarna tillfrågas om det är vad de önskar. Inte ens ett svenskt undantag från euron har man lyckats förhandla sig till, trots det entydiga utslaget av folkomröstningen för fem år sedan.
Denna fördragsförändring som verkligen “berör principerna för statsskicket” borde självfallet diskuteras brett. Bäst vore förstås att väljarna skulle få ta ställning i en folkomröstning. Åtminstone borde frågan ha hanterats som en grundlagsfråga, som några centerledamöter med Sven Bergström i spetsen har krävt, vilket innebär att riksdagen måste ta beslut två gånger med allmänt val emellen. Det skulle garantera att frågan togs upp i en valrörelse.
Jag är bedrövad över den demokratiska tondövhet som Cecilia Malmström och stora delar av det övriga politiska etablissemanget visar. Svenska folket vill säkerligen samarbeta i Europa, men inte genom att avge ständigt mer makt till makthavare och institutioner i Bryssel, som det är svårt att ställa till svars för de beslut de fattar. Ett långsiktigt hållbart europeiskt samarbete måste vara förankrat och bygga på ett nära samarbete mellan självständiga stater. Men just nu går utvecklingen tyvärr i en helt annan riktning, mot en allt mer centraliserad Union med stormaktsambitioner.
I morgon får vi se hur riksdagen debatterar Lissabonfördraget och därefter fattar beslut. Det mesta tyder på att en tillräcklig majoritet kommer att rösta ja. Samtidigt vet vi att påtryckningarna i de olika partigrupperna har varit hårda. Skulle alla riksdagsledamöter rösta enligt den egna övertygelsen är jag nästan säker på att det åtminstone skulle bli ja till förslaget om att låta propositionen vila och skjuta upp beslutet i tolv månader. Men det skulle vara en överraskning om riksdagen sammantaget är slå klok. Demokratin får stryka på foten. Lissabonfördraget ska till varje pris drivas igenom…