Läsvärt om landsbygdsliberalismen
Martin Ådahl, till vardags chef för den gröna tankesmedjan Fores, har skrivit en läsvärd skrift om Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse. I samband med centerstämman i Örebro i maj presenterades skriften och nu är den också tillgänglig på internet i sin helhet, både i skrift och tal.
Jag är förstås särskilt glad över att Martin har lyft fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, som en av de progressiva landsbygdspolitiker som lade grunden för det svenska framgångsundret. För ett par år sedan skrev jag en bok om denne fantastiske Jämtlandsbonde, Frihetskämpen från Tullus, en demokrat och decentralist som på många sätt visade vägen mot en friare framtid. Andra viktiga landsbygdspolitiker med liberal inriktning under 1700- och 1800-talen som uppmärksammas i skriften är Anders Chydenius, Anders Danielsson, Hans Jansson och Nils Månsson, män som alla har betytt mycket för det svenska samhällets utveckling.
Idag är den landsbygdsliberalismen nästan bortglömd i den svenska historieskrivningen. Inte sällan är bilden att den svenska framgångssagan och välfärdssamhället började med att folkhemmet började byggas upp under 1920- och 1930-talen, men det är inte hela sanningen. Grunden lades långt tidigare av förutseende bondepolitiker. Det är viktigt att detta äntligen uppmärksammas på allvar.
Centerpartiet lyfter idag fram sin liberala tradition mer än tidigare. I det sammanhanget är det självfallet utmärkt att landsbygdsliberalismen uppmärksammas. Men syftet får inte vara att reducera Centerpartiet till ett rent liberalt parti bland andra liberala partier. Centerpartiet har en bredare idégrund än så.
Partigrundaren Carl Berglund tog initiativet till att samla landets bönder eftersom han kunde konstatera att dåtidens liberaler på många sätt drev en centralistisk, stadsinriktad politik. Han tog exempelvis strid mot truster och karteller - och manade bönderna till samverkan. Därför har de liberala kärnvärdena under decenniernas lopp kompletterats med decentralisering, livskvalitet, kooperation och miljöhänsyn. Centerpartiet har utifrån sin position i politikens centrum kunnat samverka åt olika håll för att på ett pragmatiskt sätt kunna driva en politik i hela landets och hela folkets intresse. Inte minst krisuppgörelsen med socialdemokraterna 1933 har haft en stor positiv betydelse för landets utveckling, även om innehållet i uppgörelsen inte kan påstås vara renlärigt liberalt.
För min del anser jag att de centergröna partierna står för viktiga mervärden som dagens traditionellt liberala partier inte fullt ut delar. Därför tycker jag att begreppet ekohumanism på ett bättre sätt sammanfattar centerideologin.
Martin Ådahls skrift om landsbygdsliberalismen är hursomhelst mycket läsvärd och jag rekommenderar den till läsning för att på ett bra sätt bredda bilden av hur det moderna Sverige har vuxit fram.
August 18th, 2009 at 8:53 pm
Dina ord är som så ofta ljuv musik för mina öron! Samtidigt är det sorgligt när man betänker den politik som förs av mauderaterna i centerpartiet och som går stick i stäv mot klassisk centerpolitik.
När ska de mindre borgerliga partierna inse att det inte går att nischa sig som ett liberalt parti bland andra liberala partier? När får vi åter se radikal mittenpolitik och ekohumanism på agendan? Tidsandans högerliberalism har kvävt varje annan yttring inom borgerligheten/de icke-socialistiska partierna. Precis som sjuttiotalsvänstern skruvade alla partier till vänster. När ska pendeln stanna i mitten?
August 18th, 2009 at 10:29 pm
Hej Frederick! Jag uppskattar också dina kommentarer och håller med om att tidsandans högerliberalism åtminstone delvis har tryckt ned viktiga gröna centeridéer, ekohumanismen. Men denna idéströmning lever och kommer åter att växa till sig. Det är min övertygelse. Behovet av en radikal decentralistisk politik är ju uppenbart. Jag hoppas att vi är många som kommer att arbeta för en sådan utveckling.