Republikens röst i kungariket

Journalisten Gunnar Lindstedt har skrivit mycket om vad som händer när oljan tar slut i världen. För en tid sedan kom han ut med boken Svart Jord, där han menar att en större del av befolkningen - kanske 20 procent - i framtiden när oljan har tagit slut måste ta ansvar för livsmedelsförsörjningen. Om han har rätt vet jag inte, men visioner behövs och det Lindstedt skriver är tänkvärt:

För Sveriges del skulle 20 procent av befolkningen i jordbruksarbete innebära en återgång till den nivå som rådde 1950 när oljeboomen ännu var i sin linda. Hur skulle inte Sveriges landsbygd förändras om 1,8 miljoner människor flyttade ut på landet för att börja bruka jorden? Plötsligt skulle det behövas daghem och skolor, affärer och kollektivtrafik. Och naturligtvis en förändring till lokal distribution och betydligt större andel lokal produktion. Mer resurser skulle tillföras landsbygden.

Istället för dagens situation där pengarna vandrar den lågna vägen från landsbygdens periferi mot finansmarknadernas centrum, till stora företag, stora institutioner och myndigheter som så totalt dominerar över småföretag och lokala marknader. Det marknadsekonomiska systemet må vara effektivt, men baksidan är att kapitalet koncentreras; den vinstmaximerande självbevarelsebristen gör att resurserna hamnar i händerna på allt större globala organisationer.

Kan denna centralisering av resurser brytas? Kan resurserna åter distribueras ut för att ge mångfald? Antagligen är detta den avgörande frågan inför framtiden. Frågan hur de centralistiska organisationernas makt ska brytas är mer avgörande än något annat för att rädda klimatet och förbereda för den kommande oljekrisen.

Att förstatliga storföretagen och återigen pröva en socialistisk planhushållning är ingen framkomlig väg. Statskapitalismen har visat sig lika centralistisk och ineffektiv som kapitalismen för att skapa ett resursbevarande samhälle. Någon form av styrning måste dock åstadkommas. De penningstarka och mäktiga stora institutionerna kommer knappast att ändra sig frivilligt. En metod som inte har prövats vore att starkt missgynna alla verksamhet som tär på naturens resurser, och starkt gynna sådan verksamhet som kan infogas i naturens kretslopp. Styrmedel som helt styr mot kretsloppstänkande och användande av naturens ekosystemtjänster måste bli småskaligt och nätverksformat. Men frågan är, finns det någon kraft i samhället som kan driva igenom en sådan förändring?

This entry was posted on Wednesday, September 9th, 2009 at 8:16 pm and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.