Republikens röst i kungariket

En liten grupp finansiella spekulanter har ställt till det för Island. Männen bakom bankerna Kaupthing, Landsbanki och Glitnir inbillade sig att högkonjunkturen skulle fortsätta i evighet och gav sig in på allt mer riskabla internationella affärer. Myndigheterna ingrep inte heller för att begränsa bankernas enorma upplåning. Det kan man förstås kritisera, men det är lätt att vara efterklok. När finanskrisen kom så gick det förstås inte längre.

Internetbanken Icesave, en del av Landsbanki, inriktade sig på att låna ut pengar till britter och holländare. Det är konsekvenserna av denna internetbanks agerande som nu orsakar problem i de internationella relationerna. När banken kollapsade tog den brittiska regeringen till terroristlagstiftning för att lägga beslag på isländska tillgångar i Storbritannien. Britterna, som har sett ned på Island sedan fiskekrigen på 1970-talet, överreagerade. Nederländerna, som också hade många låntagare i Icesave, hängde på. Självfallet kände sig islänningarna illa behandlade, terrorister är de i varje fall inte.
Nu är det inte heller så, som många svenska kommentatorer verkar tro, att Island inte skulle vara berett att ta ansvar för den insättningsgaranti som landet har förbundit sig till i EES-avtalet. Vad det är frågan om är villkoren, som riskerar att slå mycket hårt mot de vanliga människorna i örepubliken. En stor del av islänningarna protesterar därför mot är de hårda villkoren för återbetalningen. Är det exempelvis rimligt att Island ska betala 5,5 procents ränta för inbetalningsgarantin?

Vad jag reagerar emot är att Sverige verkar lägga sig mer eller mindre platt för Storbritanniens och Nederländernas krav. Var finns den nordiska solidariteten? Islands president Olafur Ragnar Grimsson har inlagt sitt veto mot avtalet om Icesave, som Alltinget godkänt med 33 röster mot 30. Detta efter att en stor del av de isländska väljarna har protesterat mot villkoren. De isländska väljarna ska nu få ta ställning till avtalet i en folkomröstning. Däremot har presidenten inte inlagt något veto mot att Island ska stå för de insättningsgarantier man förbundit sig till. Det beslutet har presidenten redan tidigare godkänt. Visst kan presidentens agerande diskuteras, men att han har lyssnat till en stark folkopinion borde det vara svårt att kritisera.
President Olafur Ragnar hann knappt inlägga sitt veto förrän folkpartisten Carl B Hamilton krävde att Sverige ska stoppa de utlovade lånen till Island om inte islänningarna accepterar britternas hårda avbetalningsvillkor. Även de övriga nordiska regeringarna verkar nu kallsinniga till islänningarnas vädjanden, möjligen med undantag för regeringen i Oslo. Solidariteten med stora EU-länder är uppenbarligen starkare än med ett litet nordiskt grannfolk. Många islänningar känner sig svikna av sina nordiska fränder. Glädjande nog finns det ändå några nordiska politiker som är beredda att visa solidaritet och hjälpa Island ur krisen. Den norske senterpartistiske stortingsledamoten Per Olaf Lundteigen sa bland annat i Stortinget i veckan:

-Norge er med i utviklings- og hjelpearbeid over hele kloden, og vi kan ikke stå som passive tilskuere til islendingenes nöd. I en situatjon hvor Island kan bli stadig mer isolert, er det viktig at Norge går i fremste rekke for å etablere en realpolitisk plattform for langsiktig solidaritet mellom Norge og Island. Det er viktig at vi viser en utstrakt hånd.

Liknande röster lyser ännu så länge med sin frånvaro i Sverige. Yngve Sunesson skriver dock klokt på Hallands Nyheters ledarsida under rubriken Ge Island lån på rimliga villkor.

Det är orimligt att med hårda villkor sända ut islänningarna i fattigdom. Ska Islands 300 000 invånare kunna göra rätt för sig ska de naturligtvis ha hjälp att reda upp sin situation - och då bör förstås de nordiska länderna vara de första att ställa upp och underlätta detta. Att delta i Storbritanniens och Nederländernas utpressning är närmast skamligt.

För den som vill fördjupa sig närmare i Islands situation finns mycket att hämta på den initierade Islandsbloggen. Läs exempelvis Norden kan utdela “dråpslag” mot Island och 2009 på Island: Årets antiklimax - Sverige griper in.

Det är dags att visa lite solidaritet med Nordens minsta land. Jag är övertygad om att det också lönar sig ekonomiskt, eftersom Island med stöd från övriga nordiska länder snabbare kan få ordning på sin ekonomi.

This entry was posted on Friday, January 8th, 2010 at 11:13 pm and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.